Världens bästa historia

Jag bara måste få förmedla den allra sötaste, bästa och mest peppande historia. Det är Tjockisen som på sin blogg förtäljer hur det gick när hon skulle på tårtkalas. Bakgrunden är den att i inlägget precis innan har hon bett om råd hur hon skall göra på just detta tårtkalas, ta en liten bit? Inte äta alls eller kanske till och med unna sig en bit tårta? Råd och stöd kom från alla möjliga håll men ingen hade väl kunnat tänka sig hur historien skulle arta sig. Med tillstånd från Tjockisen citerar jag här hennes historia:

"Hur gick det då? Vill börja med att tacka för all råd, blev helt överväligad och fick massa bra tips, vad underbara ni är! Dock insåg jag nog ganska fort vad jag skulle göra, jag ville inte ha något och då är det bara att säga nej. Jag vill inte förstöra något och jag vill inte be om ursäkt för det. Tårtorna var säkert helt otroligt goda, men inget för mig! Drack en kopp te istället och hade då något att fokusera på.

Dock blev inte allt som väntat. Mitt i allt kul fick jag huvudvärk. Inte en såndär vanlig huvudvärk utan fruktansvärd huvudvärk som tog all enerig ur mig, var nära på att sätta mig mitt på golvet och gråta så ont gjorde det. Självklart hade vi inga värktabletter hemma så kl 21 cyklar jag och min sambo från vår vän för att förhoppningsvis hitta ett öppet apotek på sjukhuset. Efter att ha cyklat lååångt med dundrande huvudvärk kommer vi till sjukhuset och inget öppet apotek (hallå, hur kan det vara möjligt?!) bara att cykla hem igen.

På väg hem kommer ångesten och hungern och min huvudvärk blir värre och värre. Så vad händer? Jo JAG lycka övertala min sambo att vi ska åka förbi mcdonalds och sen köpa med oss mat. Jag ville bara äta i sängen och sen sova och hoppas på att huvudvärken ska försvinna. Jag tänker att jag är inte felfri och tänker inte ha dåligt samvete, sånt inträffar. 5 minuter senare är vi framme vid mcdonalds, ställer cyklarna och går fram till kassan. Då händer det, kassörskan meddelar oss att grillen precis exploderat, för ungefär 5 minuter sen. Jag skrattar och går ut därifrån. Ett tecken. Det blir inte klarare än så. Som en smäll rakt i ansiktet. Nästan så man vill bli troende.

Nu vet jag att jag kommer klara det här. Väl vid cyklarna kysser jag min sambo och viskar med ett stort leende på läpparna "jag kommer äntligen bli smal". Töntigt? Oja. Men jag har aldrig varit så säker på min sak. En sak till bara, när vi tillslut hade kommit hem så hittade jag värktabletter längst in i skåpet, hur knäppt är inte det? Haha!"

Sensmoralen är ju glasklart! Snacka om peppande historia att minnas när det känns tungt. Tack Tjockisen för att jag fick låna din historia.