Klockan 8:05 en fredags morgon...

Ja så var det det här med gårdagens utmaning. Ingen idé att hymla. Jag tog bilen! Shame on me!

I torsdags kväll när vi gick och la oss och mina älskade sambo skulle sätta klockan, det är hennes jobb, så hör jag:
-Jag tror att jag går upp vid halv nio tiden...
Visst fasen, hon hade bestämt sig för att jobba hemma, och plötsligt låg det på mitt ansvar att ställa klockan och det mina vänner är inte en av mina starka sidor. Jo att ställa klockan kanske, men att gå upp först... Inte min grej.

Klockan ställdes på 7:00. 8:05 slår jag upp mina blå! Har inte hört någon klocka ringa. Hur i all världen skall jag då kunna gå upp??? Tiden tillät inte en cykeltur helt enkelt, inte för mitt välbefinnande i största allmänhet.

Just nu har jag inte någon lösning på klockproblemet, mer än att det går bättre när vi båda går upp vid samma tid.
Nästa vecka skall jag cykla till jobbet alla dagar jag inte behöver bilen för att jag skall åka till andra orter. Med största sannolikhet kommer det att innebära att jag cyklar tre dagar nästa vecka.

I övrigt har jag bestämt mig för att inte byta vägningsdag... Trots att smygvägningar (som jag måste sluta med) visar att det går åt rätt håll. Jag behåller söndagen som vägningsdag åtminstone en tid framöver, tack Marie för din kommentar, den fick mig på bättre tankar.

I går kväll unnade vi oss lite god plockmat. En underbar räkmacka, lite gratinerad fetaost (en av mina favvorätter från det Grekiska köket), vindruvor och lite annat. Jag tror ändå att jag höll mig bra på pointsen. Känns underbart att få unna sig lite och ändå känna att man inte totalt spräcker alla gränser. Jag känner verkligen att jag är på banan.
Harmonisk i mig själv, beslutsam och motiverad.

Om en stund blir det eventuellt en promenad. Det är grymt hett ute! Jag vet att man inte skall klaga, men nu gjorde jag det ändå. Sorry!

På återhörande

Mia