Om solen, kebab och blygdläppar

Så kom den då äntligen till Kalmar – jag talar såklart om solen! Och med den även sommaren. Vi fick en liten försmak av det redan igår när vi var i Linköping (mer om det senare) men inte trodde vi då att den skulle komma till Kalmar redan idag.

Efter ett åskväder inatt som går till historien som ett av de värsta genom tiderna tittade vi på Nyhetsmorgons dystra väderprognos för dagen. Fortsatt regn med en hel del åskskurar, det var vad som utlovades. Men ack så fel de hade meteorologerna (avdelningen: nähä!) Här i Kalmar har det idag varit, om inte solsken från en klarblå himmel så solsken från en blå himmel med endast några enstaka molntussar. Och efter det att vårt redaktionsmöte var klart i skolan begav jag mig hemåt för att inmundiga vår första måltid för året på balkongen. Och ja, jag skall erkänna, nu under kvällen har jag även avnjutit ett glas rosé här ute. Livet är förhållandevis underbart måste jag påstå!

Och med solen på plats i Kalmar kan jag unna mig att fundera lite över ett I-landsproblem såhär dagen till ära. Vid vårt besök i Linköping igår (som jag alltså kommer att komma till lite närmare alldeles strax) passade vi på att avnjuta lite mat på snabbmatshaket Pizzafiket. Personligen beställde jag en kebabrulle och hade det nu inte varit så att jag varit där förut så hade jag kunnat bli mycket besviken. Det problem vi kommer till nu upptäckte jag första gången 2003 när jag flyttade till Linköping. På vissa ställen där, jag kan inte säga alla för jag har inte testat alla, så kallar man det nämligen kebab, men i själva verket är det gyros. Varför kallar man det då kebab? När det alltså är gyros. Vi dryftade detta fenomen lite över vår ”kebabrulle” respektive ”kebabpizza” som alltså egentligen var en gyrosrulle och en gyrospizza, och enligt Jinn är det möjligen så att man i Norrköping har båda sorterna och att man där är kapabla att skilja på de olika rätterna. Där är kebab kebab och gyros gyros. Kebab är alltså inte gyros… Ja ni förstår. Men så är inte fallet i Linköping alltså, åtminstone inte på Pizzafiket! Jag kan faktiskt ärligt talat inte förstå vad det är som är problemet. Inte får jag för mig att kalla prinskorv för köttbullar bara för att jag inte har några köttbullar att servera… Långsökt liknelse kanske men den håller?!

Linköping var det ja. Igår var vi alltså där för att titta på vår kommande lilla familjemedlem. Här i Kalmar kan man inte titta med 3D/4D funktion och det var vi lite nyfikna på så vi åkte upp. Inte minst var vi såklart nyfikna på om vi kunde få veta om det ska bli en pojke eller flicka. Doktor Selbing kontrollerade så att allt såg fint ut med den lilla och så kom vi till den punkt då han skulle berätta för oss. Han zoomade in en bild på skärmen och bad oss titta själva. Både jag och Jinn satt som frågetecken och visst nog varken vad som var upp eller ner, fram eller bak. Men så förklarade han de olika väderstrecken så att säga, vi förstod att det var den lilla rumpan som syntes och vips var det klart som korvspad hur det låg till…

Jinn: Jaha ja, men då ser jag, det är ju inget som hänger ut där nej.
Doktor Selbing: Nej, men det hade det inte varit om det hade varit i vilket fall.
Jinn: Men hur kan man då se vad det är?
Doktor Selbing: En pojke hade inte haft de där blygdläpparna.

Det är inte lätt alla gånger!
Och vissty är det en lite flicka som ligger där inne och bökar och stökar och växer. Och nu har jag egentligen lovat att inte pracka på er en massa ultraljudsbilder och bebissnack här på bloggen, det finns många mammabloggar som gör det mycket bättre. Men eftersom hon är så fantastiskt söt (förutom när hon räckte ut tungan åt oss i går) så måste jag få visa en liten bild på underverket.

Snart får vi besök från Malmö av Maja, Carl och lille Albin och vi ber till vädergudarna att meteorologerna har fel ännu en gång och att det blir strålande sol och sommar i dagarna två.

Trevlig helg allesammans.
Kram och pepp

Dag 6 av 43 - Valborgsmässoafton och lite tillbakablickar

Så var det Valborgsmässoafton igen. Vår första i Kalmar.
Dagen har hunnit bjuda på en hel del olika saker.
Tenta i morse. Den gick kanon och jag var klar efter 30 minuter, fick lämna in först efter 50 så det var bara att vänta. Åkte hem fort som blixten för att hinna umgås lite med Fia och familjen innan de åkte.
Därefter har vi hunnit äta lunch, jag har fixat lite administrativt, lagt pussel och nu sitter jag här i soffan på bästa Maria Montazamivis med jordnötter och ett glas rött.
Vi ska inte göra några direkt ansträngande saker idag. Bara ta det lugnt!!!

Funderade lite över hur det såg ut i mitt liv för ett år sedan och då är det ju tur att man har bloggen :-)
Jag hade kommit igång med löpningen sedan en och en halv månad tillbaka och var ganska nöjd med min kroppshydda, är inte lika nöjd idag   :-(. Jag hade gjort högskoleprovet och sökt till journalistutbildningen och väntade ivrigt på svar - utan att någon visste. Jobbigt att ha hemlisar.

Tänk vad mycket som kan hända på ett år.
Här sitter vi idag i Kalmar, jag är snart klar med mitt första läsår, en tredjedel av utbildningen avklarad och idag går vi in i vecka 24. Den 26 augusti ska vi bli tre! Och tänk, kanske har man hemlisar även detta året som ingen vet om :-) Ja det återstår såklart att se, om ett år kanske vi vet svaret. Jag återkommer :-)

Trevlig Valborg allesammans!

Reflektioner kring dethär med ålder och en iPhone

De senaste åtta månaderna har jag många gånger reflekterat kring ålder. Trettiotvå år. Jag fyllde trettiotvå år i november förra året. Hela det året fram till den 16 november hade jag gått och kallat mig trettiotvå år. Dagen innan min trettioandra födelsedag kom jag att tänka på att jag ju faktiskt bara var trettioett fortfarande. Det skulle jag kanske ha tänkt på lite tidigare, men nåväl...

Anledningen till att jag grubblat över åldern så mycket som jag gjort de senaste månaderna är såklart för att jag tillbringar många dagar tillsammans med mina några år yngre klasskamrater. Jag har inte räknat på medelåldern i klassen, det kanske är lika bra det, men bara det att några av dem är födda på 90-talet gör ju att jag känner mig ungefär 100 år gammal. 90-talet mina vänner, det är ungt!

Det är cirka 69 st ungdomar och så jag i klassen. (Malin, nu blev du räknad till ungdomarna fast du är 27 typ, det låter väl bra...)

Det innebär att jag på dessa åtta månader har lärt mig nya moderna uttryck såsom:

• awesome, brother... ska uttalas lite släääpande
• oklart
• whaddup
• living the dream... uttalas också släpande
• cleant
• och en hel massa annat

Var snäll och fråga mig inte om vad de betyder och i vilket sammanhang de skall användas... det vet jag inte, jag blandar och ger och det verkar gå hem...

Jag har blivit tittad på med stora ögon av förvåning när jag berättade att mobiltelefonerna förr hade utdragbara antenner, jag har fått frågan om jag gick i skolan på den tiden när man hade siffror i betyg och betygen skrevs för hand (ja det gjorde jag, och det var olika på olika skolor om de skrevs för hand eller inte!!!), jag har insett att 95 procent av mina klasskamrater inte vet vem Ulf Elving är - han var hipp före deras tid. Jag har blivit ombedd att berätta om mitt liv! Då känner man sig lite lätt medelålders.

När det talas om historia i klassen handlar det om Sveriges folkomröstning om EU, eller om när vi ändrade till 4 istället för 3 års mandatperiod, det ställs frågor som: är det någon som minns ni millenieskiftet???
Jo tack, jag minns. Jag jobbade hela natten! Det är många av dem som inte var födda när Olof Palme dog.

På många sätt är det uppfriskande att ha så många unga människor i sin omgivning. Man tar lite lättare på livet och man kan få den där känslan av att man är oövervinnerlig, ingenting är omöjligt. Jag kanske känner mig lite gammal ibland, men det gör inget. De får smitta mig med sin ungdomlighet så går det över.

Och om jag trodde att jag hade känt mig gammal hittills så var det faktiskt ingenting emot vad jag gjorde när jag och Jinn idag satt och försökte förstå oss på hennes nya iPhone. Efter mycket om och men fick vi iväg ett SMS, men strax därefter råkade vi ringa upp personen vi SMS:at av misstag och utan att veta alls hur det gick till. Då gav jag upp och lämnade ifrån mig luren till dess ägare. Jinn tittade på den suckade lite, tittade på luren och funderade högt för sig själv: "Hur kan detta vara framtiden?"

Over and out.
Tant Cornelia

TEMA: Slentrianmässigt unnande

Hand upp alla som någon gång uttalat någon eller några av följande meningar eller liknande?

- Det ska jag unna mig?
- Jag unnade mig bara!
- Oh så gott det ska jag unna mig när…
- Det hade varit gott att unna sig.

Unna sig är ordet här.
Jag började med GI första gången den 2 januari 2008. Det är nu drygt 2 år sedan. Sedan dess har jag haft perioder där jag har följt GI-dieten mer eller mindre noga. Ibland väldigt strikt. Ibland inte alls. Under de där inte alls perioderna har jag hela tiden varit mycket medveten om vad som är ”rätt” och ”fel” att stoppa i sig, men det har inte hindrat mig. Då har allt eller inget – metoden fått styra. Och just då med betoning på allt.

Trots att jag under dessa perioder verkligen har ätit allt, och då menar jag allt. Matmässigt både kolhydratrik kost och ute/skräpmat, godis, snacks, glass, ja allt, finns det också saker som jag inte har ätit. Det är de där få sakerna som för mig känns extra lyxiga. Som jag ska unna mig när jag har nått min målvikt. Det behöver egentligen inte handla om några extravaganta saker. Det kan vara en speciell sorts glass jag har sett i frysdisken, eller kanske favoriträtten på favoritrestaurangen. Och de där sakerna har jag inte ätit hur mycket annat jag än har vräkt i mig under de där icke-GI perioderna. Under de ”duktiga” perioderna har jag också kunnat unna mig både det ena och det andra men inte just de där sakerna. De där sakerna som jag ska unna mig när jag kommit till målvikten.

Så vad är det då jag har unnat mig under mina duktiga perioder när jag tycker att jag har lyckats med något speciellt eller så? (Jag tillhör dem som inte tycker att man ska belöna sin viktnedgång med mat i och för sig, men ibland kan det inte hjälpas.)

Har ni sett den där hyllan som brukar komma strax innan kassorna i vilken butik man än besöker? Det brukar vara ganska färgglatt, fullt med platsburkar med lock på. I närheten finns det oftast påsar och någon form av verktyg som kallas spade. Jag talar såklart om smågodishyllan.

Smågodis! Det har jag unnat mig! En hel smågodispåse. Det resulterar oftast i att jag efter ca 10 bitar mår illa men ändå fortsätter att äta till påsen är slut och därefter svär över mig själv samt på att ALDRIG mer köpa smågodis utan istället köpa något som känns roligare att unna sig med.

Och så står man där några veckor senare (i bästa fall går det så lång tid) och så tittar man på smågodishyllan och så känner man känslan av att ha en hel påse bredvid sig och mumsa på. Och så tar man en spade, en påse och börjar plocka…. Suck!!! Det är vad jag kallar slentrianmässigt unnande.

Nu ska det bli ändring på det.

Jag har påbörjat en lista. Just nu står det inte så mycket på den:

Våfflor

God glass (smaker som jag inte testat förr)

Maltesers
Thai-mat

Okej, jag erkänner. Våfflor har jag faktiskt ätit under här två åren. Jag gör det varje födelsedag men inte annars.

Denna lista ska jag ha med mig och varje gång jag tänker att jag vill unna mig något och står där vid smågodishyllan, så ska jag istället unna mig något från listan. Och på listan platsar bara verkligt speciella saker. Så att det verkligen blir speciellt att unna sig.

Ikväll till exempel, till Let´s dance, har jag köpt hem glass. Jag har stått och suktat efter denhär glassen många gånger ska ni veta. Det är apelsin/choklad-glass. Jag vet! Jag har lite udda smak, men sån är jag.

Har du funderat över ditt eget unnande, är det slentrianmässigt? Och vad står på din lista över det där sakerna som är lite utöver det vanliga? Kanske ta det nästa gång istället för en lösgodispåse eller nåt annat!

Kram och pepp och en underbar fredagskväll önskar jag er alla.
Glöm inte att rapportera era vägningsresultat. På söndag är det dags att presentera vecka 2!

TEMA: Visualisera ditt mål!

Det ska vara tema här på bloggen idag. Det ska handla om visualisering. Att visualisera sitt mål.
Jag tänker i lite idrottstermer. En idrottare lägger ju inte ner all träning för att sedan komma på 31:a eller 17:e eller kanske så bra som på 4:e plats. De vill komma 1:a.

Hur många intervjuer har man inte hört där idrottsprofiler säger att "först när de fick kliva högst upp på pallen så kände de att de fick lön för all möda, allt slit de har lagt ner på träning genom åren".

Jag är INGEN idrottare, då skulle jag förmodligen inte ha haft den här bloggen om man säger så.
Men jag kan gissa mig till att det inte är kul att dag ut och dag in slita som ett djur i dessa ibland sunkiga träningslokaler. Hörde ni till exempel att Helena Jonsson, vår starkast lysande stjärna på skidskyttesidan, tränade dubbla pass under hela jul och nyårshelgen??? Hon är ingen supermänniska (även om man kan tro det ibland). Nej, hon är som du och jag. Jag gissar att hon gillar skinkmackor och ischoklad, köttbullar och prinskorv och säkerligen har hon en favorit i Aladdin-asken! Men dubbla träningspass var det som gällde, hela jul och nyårshelgen. Och då duger det inte att stoppa i sig en trillingnöt här och där. Jag vill i sammanhanget förtydliga att jag inte tycker att man nödvändigtvis måste förbjuda sig allt, vi fungerar alla olika, men det är principen jag vill komma åt här.

Vad var det då som gjorde att hon kunde stå ut med detta, kanske avvarade hon både det ena och det andra och var ute  i skidspåret istället?

Gissningsvis så visualiserade hon målet! Målet är OS. OS i Vancouver i februari. Då kan hon få kliva högst upp på pallen och ta emot guldmedaljen. Bäst i världen. Guldmedaljör i OS. För varje stavtag hon tog så tror jag att hon såg scenen framför sig. Hörde den svenska nationalsången vråla ut i högtalarna och hon var en vinnare.

Det är samma sak för oss viktkämpar. Vi kämpar varje dag! Vi har alla olika sug. Vi har alla olika fallgropar. Redan den andra veckan, som många börjar komma in i nu, kan vi börja känna oss ofokuserade. Vi tycker att vi har klarat oss bra så länge (är det fler än jag som ibland tycker att det bara borde ta en vecka eller två och sen är man klar :-). Vi börjar kanske tycka det är trist att avstå från allt gott. Vi börjar tycka att det är ganska trist att gå ner i vikt. Kanske lika trist som Helena tyckte det var att dra på sig träningskläderna kl tre på julaftons eftermiddag. Hur var det hon tänkte då? Jo på målet. OS i Vancouver och guldmedaljen.

Du har också en guldmedalj att hämta. Ja just du! Din guldmedalj är din målvikt och du kan nå den. Men det är bara du som kan orka kämpa hela vägen fram. Och det gör du genom att visualisera målet. När det är som tyngst och tråkigast, men också när det går som bäst, då ska du tänka på målet!

Vilket är ditt mål? Vad är det du drömmer om?
Det behöver inte vara något stort. Det måste inte vara att du ska komma i bikinin för en Thailands-semester, det kan lika gärna vara att du vill komma i baddräkten för att kunna hoppa i plurret på den lokala playan till sommaren. Men alla har vi nog ett mål inom oss. En önskedröm som vi tänker på.

Själv har jag ett par olika mål.
Träningsmässigt måste jag ju ha som mål att försöka ta mig igenom Broloppet som jag skall springa den 12 juni. Broloppet går alltså på Öresundsbron mellan Köpenhamn och Malmö. Har jag nämnt att det är över två mil långt och att det längsta jag har sprungit hittills är en mil??? Allt går om man är tillräckligt envis.

Mitt viktmässiga mål är inte så storslaget. I början av juli åker vi till Kungshamn för en veckas semester tillsammans med Maja, Carl och Albin. Till dess ska jag ha kommit i mitt fina fina röda halterneck linne som har legat och väntat på mig i byrån en tid nu, till det ska jag ha vita jeans. Och jag ska vara stolt över mig själv och min uppenbarelse. Jag ska ha nått min målvikt. Det är min guldmedalj. Den ligger och väntar på mig där i Kungshamn och banne mig, denna gången ska jag hämta den. På den prisceremonin är det jag som ska kliva högst upp på pallen.

Vilket är ditt mål? När du visualiserar det, hur ser det ut då? Idag vill jag att vi alla tänker på målet så mycket som möjligt och känner att det är värt att kämpa på vägen dit. Skriv din egen målvisualiseringsberättelse. Publicera den på din blogg och skriv gärna en kommentar här och skicka med länken så att fler kan läsa den. Vill du inte gå ut med din historia och berätta att det är just din? Du kanske ändå vill berätta den för dig själv och andra? Du kanske inte har en egen blogg. Skicka då ett mail till mig: caramiamia@gmail.com, med din berättelse så publicerar jag den här. Vill du inte att ditt namn ska synas så skriv det, då förblir den anonym.

Vi vill ta del av så många härliga och peppande målvisualiseringar som möjligt. Långa eller korta spelar ingen roll! Det är guldmedaljen som räknas!

Kram och pepp på er allesammans och ha en härligt nyttig dag

Vad gör jag när motivationen sviker?

Jag har varit där förr och  jag måste inse att jag kommer dit igen även om jag just nu känner mig (ganska) oövervinnerlig, det brukar ju vara så i början.
Jag pratar om den där dagen då jag känner mig lite för nöjd. När jag fått på mig de där jeansen. De med stort J.
De där jeansen som jag vet att jag tycker att jag ser ganska smal ut i.
Det kommer då fortfarande att vara några kilon kvar till målvikt, det vet jag. Men på nåt sätt är det som att de där jeansen är en mental spärr för mig.
När jag får på mig dem tror jag att de resterande kilona ska lösa sig av sig själv utan hjälp från vare sig mig, motion eller GI. Vad är det som händer i mitt huvud den där stunden egenligen?


Kanske är det en röst som säger mig att nu är du värd att unna dig ditten eller datten? Kanske är det dendär nöjdheten över att vara lite kompis med sin egen spegelbild? Kanske är det någon form av övertro på sig själv?


Jag kan inte säga exakt vad det är men det som är viktigt är att inse att jag kommer att komma till den dagen när jag släpper på tyglarna och unnar mig.
Det är då min stora prövning kommer. För mig är det inte de första veckorna som är svårast. Nu har jag full fokus. Det är fortfarande kul att vara duktig. Det är ingen uppoffring. Det är en glädje. Jag kan visualisera målet utan större problem.
Det är när jag känner att jag vill och kan börja lägga till lite gott i min meny det verkligen gäller. Det är då jag måste fokusera. FOKUSERA!


Jag är en allt eller inget människa.
Äter jag godis kan jag äta hur mycket som helst. Till det är slut.
Skulle jag mot förmodan bli lite trött på godiset kan jag utan problem blanda upp med lite ostbågar för att sedan gå tillbaka till godiset.
Jag kan inte, utan största medvetenhet och fokus, BARA äta godis på lördagarna.
Jag kan inte spara lite lördagsgodis till nästa vecka. Allt måste bort. Annars äter jag det på söndagen och måndagen och tisdagen och onsdagen.... Ja ni förstår.


Så viktigt det är att vara förberedd.
Jag är glad att jag vet ungefär när det händer. Vid ungefär "dendär" vikten!
Nu ska jag inse fördelarna med det.
Jag skall mentalt förbereda mig.
Jag ska planera hur jag ska hantera det.
Bestämma redan nu vad jag får och inte får unna mig.
Denhär gången ska jag klara mig igenom.
För 2010 år året när jag ska gå i MÅL!


Vad gör du när din motivation sviker dig?

Spinningfunderingar i allmänhet och synnerhet

Igår var jag som planerat på ett medelspinnpass på Friskis.
Dethär med spinning är märkligt tycker jag.
Själv har jag någon sorts hatkärlek till spinning.
Jag älskar känslan jag får av att bli så sjukt utpumpad som man blir av spinning.
Svetten RINNER av en, bokstavligt talat.
Men före och under passet kan jag också få en form av ångestkänsla, skulle bara vilja hoppa av och gå därifrån.
Kanske är det för att man inte kommer någnstans. Man sitter still och trampar och kommer INGENSTANS. Också det bokstavligt talat.
Som sagt jag kan inte förklara det, men det är en hatkärlek!

Fredagens specifika step-pass kommer nog däremot inte att besökas igen!
Under 55 minuter spelades inte en enda låt jag kände igen. Och då är jag ändå ganska bevandrad i många olika sorters musik (om jag får säga det själv... )
Och säga vad man vill men musiken är en viktig del när man ska motionera och tycka det är kul.
Det finns många fler pass att prova på Friskis och det ska jag med liv och lust göra nästa vecka.

Nu ska jag krypa upp i soffan med en bok och läsa läsa läsa.
Jag njuter i fulla drag av en helt ledig dag.
Kram och pepp

Inspiration!!!

Jag är just nu mellan två kurser.

Kurs två på utbildningen slutfördes (förhoppningsvis) igår med den berömda tentan.

Kurs tre påbörjas på måndag. Den kursen heter Att intervjua och skriva och en av böckerna som skall plöjas igenom på denna kurs är skriven av en man vid namn Björn Häger, det är filuren på bilden härintill som jag pratar om.

Björn har varit journalist i över 20 år och jobbat bland annat på Ekot och TV4. Idag var han och föreläste för oss! Efter att ha slukat (och då menar jag verkligen slukat) de första 100 sidorna i hans bok under gårdagen hade jag höga förväntningar! Alla förväntningar infriades med råge. Björn hade en härlig personlighet, han föreläste med inlevelse och bjöd på massor av erfarenheter från sitt yrkesverksamma liv. Kul att känna sig så fylld med energi efter en hel dags föreläsning. Vill man läsa mer om Björn kan man gå in på www.intervjuteknik.se.

Jag vet inte om jag har missat att berätta hur mycket jag faktiskt tycker om denhär utbildningen. Det känns mest som att jag har gnällt på den trista kursen Bild&Form den senaste tiden. Nu när den tentan är över och som sagt förhoppningsvis också klar måste jag få reflektera och berätta hur rätt jag känner att dethär valet är!

Jag valde att säga upp mig mitt i krisen och lågkonjunkturen. Ett idiotiskt drag kan tyckas. Men jag ångrar det inte en sekund. Jag är glad att jag följde mitt hjärta och jag älskar varje dag av mitt liv.

Nog med utläggningar. Nu ska jag luta mig tillbaka i soffan och sluka de nästakommande sidorna i ovan nämnda bok innan Lyxfällan!

Kram, pepp och trevlig kväll!

BTW vänner - imorgon är det tillbaka till rutinerna som gäller. Tillbaka till det trygga livet med GI!

Ta sig vatten över huvudet eller tiden räcker inte till...

Jag vet inte riktigt var tiden tar vägen, men en sak är säker, just nu har jag inte tid att blogga lika mycket som jag har haft en period nu.
Dagarna går åt till att gå i skolan, plugga och göra bra och nyttig mat att äta.
Däremellan ska jag försöka klämma in lite motion.
Bloggen kommer att bli lidade och ev. lite tråkig.
Det är jag ledsen för. Men det är bättre att jag lyckas med min viktresa än att jag skriver en massa fyndiga och bra inlägg här.
Jag kommer inte att sluta blogga, men räkna inte med mer än ett inlägg per dag och ibland kanske det inte ens är speciellt underhållande. (Vem vill följa en sådan blogg frågar jag mig med ens i mitt lilla huvud.) Hoppas ni inte lämnar mig...

Här kommer lite meny och motion från dagen.
Eller ja meny, för motion har det inte blivit någon då jag suttit på rumpan på en mycket rolig föreläsning hela dagen.

Mat och motion 7 september 2009 dag 7 av 121
Frukost: 1½ dl keso, ½ paprika, 60 g kalkon och 3 skivor hårdost. 3 små koppar kaffe utan mjölk. Multivitamin (brustablett i vatten)
Lunch: Keso ca 1½ dl, 4 skivor kassler, 1 tomat och en bit gurka
Middag: Köttfärsröra, vitkålssallad och fetaost
Kvällsmat: Turkisk yoghurt med hasselnötter

Motion: Ingen pga tidsbrist
Steg: 1679 - helt galet lite men så har jag inte rört mig heller idag. Bara suttit på föreläsning och pluggat.

Over and out och över till pluggböckerna!

Ska Dennerby tvingas avgå för att vi är sämre än Norge?

Läser denhär artikeln i Aftonbladet. Så då tänkte jag, en icke fotbollsspelare, lägga mig i och tala om min syn på saken, därmed inte sagt att jag gjort något av det bättre själv!

Tycker ni inte likdant, så hej!, jag är ju blivande journalist, det ska väl bli mitt jobb att uttala mig om saker jag inte har en aning om :-)

Som vanligt är det förbundskaptenen (eller motsvarande) som får ta ansvaret för att 11 spelare (ja kanske inte alla 11, det fanns några som kämpade på till sista sekunden) faktiskt gör ett riktigt dåligt jobb.

För en tid sedan var jag på en föreläsning med Roland Andersson, assisterande förbundskapten för det svenska herrlandslaget i fotboll. Hans inledning fick mig att hajja till lite. Han satte folkets stora intresse för hans och andra förbundskapteners arbete lite på sin spets. Ungefär såhär:
Har du arbetat som snickare, rörmokare, sömmerska etc. i många år, kanske 20, då har du med åren oftast vunnit dina kunders och andra människors respekt i din yrkesroll, du har mer erfarenhet än många andra, du har kanske en utbildning i yrket och många års praktik. Du är helt enkelt ett proffs på ditt yrke. Ingen skulle ifrågasätta din expertkunskap, sedan kan alla göra fel men då är det också du som vet hur man bäst rättar till det, inte "Nisse på hörnet" eller någon annan.
Är du förbundskapten är det precis tvärtom, alla, verkligen alla som ens är lite intresserad av fotboll, skulle kunna göra ditt jobb bättre! Lite intressant att tänka på.

Jag är ingen fotbolsspelare, jag är ingen expert, jag kan med nöd och näppe (ibland) förstå vad domarna blåser för. Men jag har två ögon att se med.
Varken Thomas Dennerby eller någon annan kan tvinga våra kära svenska damfotbollsspelare att prestera, ingen kan forcera fram att Lotta Schelin skall tycka det är kul att spela kvartsfinal i fotbolls-EM, ingen kan befalla Kosovare Aslani att tänka förnuftigt och passa istället för att ge sig på och totalt misslyckas med en enmansshow i sann Zlatan-anda, men utan Zlatans skicklighet.
Ingen kan före eller under matchen ge dem den inställning du måste ha för att slå Norge eller vilket annat lag som helst. Och det är där vi har problemet. Inställningen.

Det enda jag med handen på hjärtat kan säga att jag är besviken på Dennerby för är att vi inte fått se mer av Jessica Landström. Hon har den rätta inställningen och det såg vi ju också i andra halvlek när hon fick lite tid på planen. Hon satte inte bollen visserligen, men hon försökte och banade vägen för andra och det var mer än de flesta andra gjorde. Inställningen måste väl ändå vara att ge järnet. Ur min synvinkel var det, förutom Landström, Victoria Sandell-Svensson som var den som ville mest, försökte mest och presterade mest, ja till slut var det också hon som fick in den enda bollen i det norska målet, om än lite halvdant med bakhuvudet. Inte ska väl den personen som har absolut minst att bevisa, som spelar sin (förmodligen) sista match i landslaget innan sin fotbollspension, vara den som på piggast fötter och med mesta vilja att vinna visar vägen i det svenska laget?

Nej, låt Dennerby stanna och sätt istället de svenska spelarna på plats. Man kan inte vinna en match bara genom att veta att man borde vara det bättre laget just nu... Man måste kämpa lite också. Kanske ska vi släppa in Suzanne Sjögren på TV4 sporten till tjejernas omklädningsrum för lite bannor, hennes missnöje med matchen kunde ingen ta fel på när hon tackade för att vi tittat på matchen igår.

Händer det aldrig nåt kul i mitt liv?

Mitt i all flyttstädning fick jag denna kommentar på ett av mina inlägg:

Jag har inte publicerat det för jag har funderat fram och tillbaka exakt hur jag skulle hantera det. Här kommer lite olika alternativ:
1. Bli riktigt j*vla förbannad och be personen (som naturligtvis är anonym) att fara åt h*lvete. Tala om för honom eller henne att de förmodligen inte har nåt liv om de läser min blogg och ändå tycker att den är trist för att hela mitt liv e trist. Men det tänker jag inte göra. Dum idé när allt kommer omkring.
2. Jag skulle kunna radera kommentaren och inte låtsas om att den kommit, men det är både tråkigt och fegt.
3. Jag skulle kunna bli orolig för personen i fråga och kanske försöka söka upp honom eller henne och prata lite, personen verkar inte speciellt lycklig i livet. Nej ingen bra idé det heller.
4. Jag skulle också kunna lägga ut kommentaren här och be om er åsikt, kanske borde jag lägga ner bloggen? Eller ska jag ha den kvar? Finns det nån som uppskattar att läsa om mitt liv även om det är samma gamla visa hela tiden? Jag väljer inte detta alternativet heller, då skulle jag ju erkänna mig som trist och tråkig...
5. Ett sista alternativ, och kanske det bästa i min mening, är att publicera kommentaren, hålla med personen i fråga. Det är ju faktiskt så att det har varit samma gamla visa i dryga ett och ett halvt år nu... Viktnedgång och viktuppgång, följt av viktnedgång och så lite viktuppgång. Vilken tur att jag har bestämt mig för att dethär är den sista viktresan. Och att livet får lite mer innehåll nu när jag skall studera till ett nytt yrke. Ja jag tror att jag väljer det sista alternativet.

Hoppas att ni får en härlig kväll allesammans, alla läsare oavsett om du gillar denhär bloggen eller inte. Nu kryper jag ner och avslutar den första dagen på min 121 dagarsresa och på resten av mitt liv.
Kram och pepp

Anonyma läsare och kommentatorer, hej hej!

Funderar lite på detta kring mina läsare och kommentarer från desamma. Ja er helt enkelt!
Jag har valt att inte låsa bloggen och det tänker jag inte heller göra.
Jag skriver inte något som måste hemligstämplas utan vill dela med mig både av min vardag och min viktresa!
Jag har i snitt dryga 100 unika besökare per dag, inte alla kommenterar *hint, hint* ;-) och det är helt OK. Men jag älskar ju kommentarer såklart så jag blir glad för alla jag får.
Jag känner till en hel del av läsarna, det är viktbloggarvänner, vänner, kollegor och släkt.
Jag har också valt att länka min blogg på olika siter såsom twitter och Facebook vilket gör att fler hittar hit. Också kul!!!
Ibland dyker det upp kommentarer från nya läsare! Superkul!
Och så ibland dyker det upp kommentarer från anonyma läsare som inte ger sig helt till känna.
Idag dök det upp ett sådant, därav detta inlägg.
Personen ifråga undertecknade med "/I" och nyfiken som jag är (ni som känner mig kanske kan skriva under på att det inte är en överdrift :-) undrar jag ju såklart om jag borde veta vem denna person är som säger att han eller hon ibland läser min blogg...

Som sagt alltid kul med läsare, anonyma eller inte spelar ingen roll, men gud så nyfiken jag blir!
Kram och pepp

Och förresten, brukar du läsa min blogg men kanske inte kommentera, gör ett undantag idag och skriv ett litet hej till mig. Det skulle jag tycka var kul!

E det höst nu lagom till jag skall ha semester???

Så har man varit med om det igen…
Den där måndagen någon gång i slutet av sommaren när man kommer ut på morgonen och någonting är förändrat.

Blåsten är lite mer höstlik, ljuset lite dovare och luften lite lite kallare.
Bussen som under hela sommaren kommit i tid eller till och med för tidigt är nu sen igen.

Metro ligger på sin plats i tidningsstället.
Plötsligt blir man medveten om de gula löven som redan har börjat trilla av träden, hur gick det till?

På busshållplatsen på Värnhem trängs mer eller mindre brunbrända arbetare som är tillbaka efter semestern, envist har de satt på sig trekvartsbyxor och linne för att hålla kvar de sista sommarkänslorna och står nu där och huttrar i rusket. Skånetrafikens lilla lokala kontor som har haft sommarstängt är nu öppet igen, precis som vanligt.

Kvällstidningarna är fyllda med allehanda artiklar kring hur du hanterar ”ångesten att gå tillbaka till jobbet efter semestern” eller ”hur du blir av med semesterkilona på 2 veckor”.

Den välbekanta rutinen känns igen, imorgon sänds sommarens sista Allsång på Skansen och som grädde på moset duggar det lite lätt och jag drar upp huvan på min regnjacka när jag springer ut till den lite sena 33:an...

Den riktiga sommaren är över för det här året också. Och även att jag har har känt samma sak förr så blir jag lika förvånad denna gången också. Och trots att min semester börjar nästa vecka och jag naturligtvis hoppas på ett soligt Kungshamn då, kan jag redan känna att det ska bli mysigt att kura ihop sig i soffan med en kopp te medan höstvindarna viner utanför fönstret...

Kallas det självbevarelsedrift eller flexibilitet och en förmåga att anpassa sig? Inte vet jag. Jag vet bara att varje årstid har sin tjusning och jag gillar dem allihop.

Ovädret är på väg

De sa på vädret på 4:an i morse att det skulle dra in ganska maffiga regnmoln över skåne.
Pyttsan tänkte jag, här skiner solen och kommer aldrig att gå i moln.
Nu hade de fel igen. Ack vad jag bedrog mig, såhär ser det ut utanför fönstret just nu.

Ibland funderar man

på vad man håller på med. Gnäller över ett kilo hit eller dit.
Jag lever ändå och mår bra!
Och när jag läser sånthär vill jag förtydliga att det jag håller på med är något helt annat.
Ett sätt att försöka förändra min vardag till att bli sundare så att jag får leva längre.

10 dagar kvar.. snart 9...

Jag har 10 dagar kvar här på jobbet, eller egentligen snart bara 9.
Det är fortfarande hysteriskt dött här, inte många på plats.
Blir förmodligen lite mer liv här nästa vecka.
Själv förbereder jag överlämning till min kollega Sissi.
Manualer produceras på löpande band...
...man inser hur mycket onödig info som finns där uppe i skallen.
Packningen är klart under kontroll.
På lördag går första lasset.
Igår bestämde vi oss för att verkligen aktivera oss denna nästa sista vecka i Malmö.

Imorgon: blir det trav.
Onsdag: Diggiloo på Svanholms slott (bestämt sedan länge)
Torsdag: Middag hemma hos Maja Carl och Albin
Fredag: Gå ut och äta, ev till casinot

Det gäller att ta vara på tiden.
Det är mycket som rör sig uppe i knoppen.
Tankar jag skall försöka hinna få ner på pränt så småningom.
Livet är på väg att förändras ganska drastiskt.
Måste reflektera så att jag faktiskt hänger med i svängarna.

Kram och pepp

Lite mer foton...

När jag tittar på gamla bilder funderar jag på om det finns nån likhet mellan mig och min syster? Det är ju alltid svårt att se själv och så är ju åldersskillnaden oss emellan dryga 20 år... Vet inte alls hur jämförelsen åldersmässigt är mellan dessa bilder? Tror att min kära syster är lite yngre på sin bild än vad jag är på min... Vad säger ni, finns det några likheter?

Roar mig på Facebook...

Sitter här och roar mig i min ensamhet (Jinn e ju och hälsar på syster i Lindome som sagt) med att lägga upp gamla foton på Facebook...

Alltid kul att kika på bilder från 100 år sen.

Här bredvid har ni mig, kanske 7 år gammal eller nåt... :-)

Innan alla kilona satte sig på fel ställen...

Vem bryr sig om ett plus på vågen idag...

Kanske borde jag bli lite ledsen över att jag hade gått upp 1,2 kg när jag ställde mig på vågen i morse? Men några minuter senare slår jag på text-TV:n och ser att "King of pop" the one and only, Michael Jackson är död. Resultatet på vågen är glömt. Chocken är ett faktum, jag var inget stort M.J. fan men historien i sig är tragisk. Han kommer för alltid att förbli det mysterium han var.

R.I.P Michael

Vem är det som har lämnat mig?

Jag är chockad!
Någon har lämnat mig...
Igår hade jag 22 prenumeranter på Bloglovin, nu har jag bara 21.
Har jag blivit så ointressant?
Vad är det som har hänt?
Varför har någon svikit mig?
Berätta vad som gick fel!
:-)