Tjock av Jenny Dahlberg

Jag är glad att jag hann läsa Jennys andra bok innan jag läste denna. Ja för nu är jag klar med den. (Och har börjat på en ny bok som ni kan se här intill... Det innebär inte att min lilla omröstning är för intet... Men jag hittade Linda Olssons, Nu vill jag sjunga dig milda sånger i min låda och mindes att den är ett lån från en arbetskamrat så det kändes lägligt att läsa den nu så att jag kan lämna tillbaka den.)

Nåväl, åter till Jenny Dahlberg och boken Tjock! Det är en bok jag inte kan låta bli att tycka saker om. Jag minns att jag såg Jenny i TV4:as nyhetsmorgon i samband med att boken gavs ut. 2003 får jag reda på att året var när jag kikar på utgivninginformationen. Jag minns inte exakt vad Jenny sa där i TV men jag minns att jag redan då blev illa till mods. 2003 var året som jag själv hade gått ner mina 24 kilo, som jag alltså sen gick upp igen och nu håller på att gå ner en gång till. 2003 var året som jag ansåg att jag hade fått en fördjupad kunskap i hur man skulle äta för att må bra. Och jag minns att jag blev arg för att hon, gav ut en bok som skulle glorifiera det faktum att man var tjock. Jag var arg för att hon fokuserade på hur utsatt man var i samhället som tjock och jag var arg för att hon inte på något sätt tog upp att det faktiskt handlar om att må bra, inte bara psykiskt utan också fysiskt. Kroppen mår helt enkelt inte bra av att man är överviktig och det spelar ingen roll om du är stolt eller inte över dina överflödskilon, kropppen mår helt enkelt inte bra. Jag vill påpeka att jag på intet sätt tycker att det är rätt att överviktiga mobbas. Det är fel! Men det är inte rätt att glömma bort att en övervikt kan förkorta ditt liv.

Jenny ville framstå som en tjockisförebild, som en person som accepterade sig själv för den hon var så att fler tjockisar också skulle kunna göra det.

Jag läste aldrig boken då. I början av 2007 hittade jag istället efterföljaren i pockethyllan. Jenny hade kommit på andra tankar och hade nu skrivit boken "När jag fyller 30 skall jag vara smal..." en titel som tilltalade mig mer. Jag läste boken och älskade den, precis som jag skrivit här i bloggen förut. Boken speglar på bästa sätt en överviktig persons vardag, tankar och funderingar. Väldigt ärligt, avskalat och naket. Saker som skrivs i den boken är saker som jag själv tänkte men inte vågat formulera i ord av rädsla och feghet. I tron att jag är ensam om dessa tankar och funderingar. Hur känns det exempelvis att som överviktig ta steget att gå till ett gym för första gången...

Jag var dock fortfarande nyfiken på boken Tjock! Hur diskuterade hon då? Vad är det som förändrats och så vidare. Biblioteket blev enda utvägen eftersom boken verkar vara helt borta från marknaden när det gäller försäljning. Och nu är jag alltså klar med läsningen.

Jenny skriver mycket underhållande, det går inte att förneka. Och även denna bok är mycket ärlig, avskalad och naken i sitt sätt att beskriva vardagen. Jag skrattar så jag gråter när jag läser historien om hur Jenny inför en utekväll fastnar i sitt eget badkar. Det är fantastiskt roligt. Men i nästa sekund slås jag av tanken att jag undrar om det hjälpt någon endaste överviktig person att acceptera sig själv att berätta en sådan historia när man i nästa sekund skriver om att man är tvungen att banta. För det gör Jenny i denna bok. Hon återkommer ständigt till att hon är medveten om att hon borde banta. Hennes rumskompis, Linda, som stundtals sitter inne med bättre karaktär, bantar lite fram och tillbaka, och tvingar även Jenny att ställa sig på vågen regelbundet. Hur mycket Jenny väger får vi i boken dock aldrig reda på. För Jenny vågar inte veta. Istället får kompisen Linda skriva ner resultatet på en lapp som hon förvarar i sin sparbössa.

Hur går det ihop med att vara en förebild, en förebild som har valt att acceptera sig själv, sin kropp och sin vikt? En förebild som trots det är livrädd för att se fakta i form av en vikt med 3 siffror i?

I kapitlet "Gräddiga gratänger" radar Jenny upp en rad saker man måste tänka på för att gå ned i vikt, saker som är väl bekanta för oss viktkämpar. Hon avslutar sedan med:

"Det låter så simpelt när jag sitter och skriver ned allt jag bör ha i åtanke. Varför har jag inte tänkt på allt detta tidigare? Då hade jag inte behövt gå upp så mycket i vikt. Varför börjar jag inte omedelbart med dessa restriktioner?"

Låter detta som en person som är stolt och nöjd över sin kropp, låter det som en person som accepterar sig själv som hon är? Inte i mina öron i alla fall.

Jag är glad att Jenny till slut tog sitt förnuft till fånga, såg sanningen i vitögat och tog tag i sin vikt, för sin egen skull. Och inte bara det, hon skrev en bok om det också, för andras skull.

Over and out
Cornelia