Kreta del 1 – om den flygrädda men dock något beresta hypokondrikern.

Jag skriver detta för hand och planerar att klottra ner det digitalt i min älskade blogg så fort jag kommer hem. Jag skriver det i rum 228 på Minoa Palace Spa & Resort i Platanias på Kreta. Det är dag 5 av 8.

Jag hade tänkte börja inlägget med konstaterandet att jag alltid har älskat att resa men så kom jag underfund med att jag inte alls kan göra ett sådant uttalande. Min allra första utlandsresa (om jag inte räknar med ett Danmarksbesök) gjorde jag för mindre än 10 år sedan. Min s.k. familj (förlåt mamma och pappa) var ingen resande familj och det längsta jag tog mig under barndomen var som sagt till Danmark, och dit hade jag inte heller kommit om det inte varit för min syster och hennes familj. Men så i februari 1999 var det dags för min debut i utlandsresande. Och jag tog i så jag nästan storknade.

Resmålet var Sri Lanka i 2 veckor. Det fanns en anledning till att resmålet var just dit, det var inte bara en utflippad idé. Min dåvarande sambo var adopterad därifrån och skulle tillsammans med sin familj besöka landet och jag hakade på. Det blev en kulturkrock utan dess like och samma kväll som vi kom var jag fast besluten om att åka med nästa plan hem redan följande dag. Den tryckande tropiska hettan, alla djur, däribland kackerlackor, och all tungt beväpnad både polis och militär som kantade vägarna blev för mycket för mig och jag var säker på att jag gick mot en säker död om jag inte tog mig hem och det fortare än kvickt. Morgonen därpå när jag slog upp dörren till rummet och vandrade ut på terrassen lyste solen och vyn ut över Indiska oceanen var enastående. Jag stannade såklart hela de två veckorna, jag vande mig vid värmen men inte vid kackerlackorna och alla vapen. Blodad tand hade jag i alla fall fått på att resa.

Nästa resa skulle komma att bli både kortare och längre. Strax innan midsommar dök det ner ett brev från Ving hemma i brevlådan. Jag var antagen till deras reseledarutbildning – Vingschool i Alcudia på Mallorca under november och december senare samma år – fortfarande 1999. Jag hade fullständigt glömt att jag sökt men var överlycklig över att ha kommit in. Jag tog tjänstledigt och gick utbildningen (det var f.ö. där som mina första överflödskilon smög sig på mig), jag blev godkänd och erbjuden ett par jobb, bl.a. här på Kreta, men tackade nej. Just då ville jag inte åka. Jag trivdes med livet hemma och jag har inte ångrat mitt beslut nämnvärt. Erfarenheten var däremot ovärderlig och fortfarande har jag kontakt – om än sporadiskt – med många av de andra 88 eleverna på skolan. Det är bland de bästa sakerna jag har gjort i hela mitt liv, hittills.

Jag kom hem lagom till millennieskiftet och flyttade då ihop med min bästa vän Fia. De kommande 3 ½ åren huserade vi ihop på Pukesgatan i Karlskrona, vi bodde ihop, jobbade ihop och reste ihop. Mellan åren 2000-2002 skulle jag besöka Mallis ytterligare 2 gånger, en av gångerna var en två veckors kurs till Bartender på Internationella bar & cocktailskolan. Det ligger till och med kvar en liten bild på deras sida på mig, det är från min praktiktid på Söderstadion i Magaluf (det är jag i mitten). Som ni ser har överfödskilona från reseledarskoletiden inte försvunnit utan snarare tilltagit. Det var senare det året, i augusti 2001 som jag tog tag i min vikt första gången. Förutom Mallis var jag på Cypern två gånger, båda gångerna i Agia Napa. Vi var på Malta och på Gran Canaria.

Efter 2002 skulle det sedan dröja till 2005 innan nästa resa. Jag och Jinn åkte i maj 2005 till MakriGialos här på Kreta. Första gången i Grekland för mig. Mest minns jag pizzan, den bästa pizzan jag ätit, ever, och att Helena Paparizou vann Eurovision song contest för Grekland med My number one under vår resa.

Så förra året, 2007, i juni gjorde vi nästa resa som på många sätt kommit att påverka även denna resa.
Några av er som läste min blogg redan då minns kanske att vi åkte till Mallis och hade en fantastisk vecka på hotell Viva Golf i Alcudia. Men någonstans där, jag vet inte om det var på dit eller hemresan, blev jag hysteriskt flygrädd. Jag vet inte exakt vad det var som utlöste rädslan men på nåt sätt insåg jag att jag befann mig 10 000 meter upp i luften. Jag har inte förstått tidigare vad flygrädsla handlar om, men nu förstår jag. Det är en fruktansvärd känsla. Varje ristning i flygplanskroppen känns som ett steg närmare den s.k. evigheten som det så vackert kallas. Denna rädsla har hindrat mig från att till 100% se fram emot resan och inte förrän ganska nära inpå avfärd erkände jag detta för mig själv och min omgivning. Då hade rädslan gett utlopp för en rad mer eller mindre vettiga utspel från min sida. Som jag nämnt här på bloggen har jag känt mig ganska risig och hängig på slutet och såhär i efterhand tror jag att det är mitt huvud som spelat mig ett spratt och försökt känna av all möjlig sjukdom som skulle kunna sätta stopp för resan. Trots ett par besök hos farbror doktorn kunde ingen fysisk sjukdom konstateras så det vara bara att ta tjuren vid hornen. Fy f*n vad rädd jag var i torsdags morse.

Nu gick ju flygresan bra trots allt. Men jag upplevde 3h och 20 min ångest. Jag hade trott att mina hjärnspöken skulle lugna sig nu när vi väl var på plats men ack nej. Hemresan är ju kvar och just nu uppfylls stora delar av min tankevärld av detta faktum. På torsdag 22.35 lyfter vi mot Sturup. Jag kommer att gråta av lycka när vi landar på svensk mark.
Jag förbannar mig själv att jag känner så här. Det tar bort hela den härliga semesterkänslan och inte bara för mig utan även för stackars Jinn som får stå ut med ett halvt hypokondriskt nervvrak som inte kan ta sig för mycket mer än att sola, vilket i o f s hade varit tillräckligt, om inte….

Forstättning följer!