Diggilo 2008

På pappret har årets Diggilo-turné alla förutsättningar att bli en enda stor energibomb. Efter att ha sett förra årets föreställning med en något mer sansad artistsammansättning (förutom fröken Bengtzing såklart) väntade man sig detta året ett enda stort fyrverkeri i artisteri.
Tre av Sveriges i särklass mest energiska artister på en och samma scen, Linda Bengtzing, Nanne Grönvall och

Måns Zelmerlöv.

Det blev aldrig någon riktig urladdning under turnépremiären i Ronneby igår.
Gänget kändes inte riktigt synkat, flera nummer behöver mycket mer repetitioner för att sitta ordentligt och kemin mellan artisterna behöver ”tightas” till ytterligare. Det kommer att fixa sig och de som skall se en av de kommande föreställningarna i sommar kommer säkert att få se bättre varianter av showen.

Nanne kommer aldrig riktigt igång och för oss som har sett hennes show från Hamburger börs är monologen bekant. Hennes bästa är natuligtvis Håll om mig som hon gör under hitmedleyt.
Molly Sandén, får mycket och, tyvärr enligt mig, oförtjänt bra kritik i tidningarna idag. Molly gör samma grej varje gång jag ser henne. Hennes röst är fantastisk men kemin mot kamera och publik är obefintlig. Det är samma blick vad hon än sjunger och ingen inlevelse. Jag har lätt att bli berörd och börjar gärna tjuta när jag här en vacker röst och en fin ballad. Men när det gäller Molly är jag helt oberörd. I duetten Come what may med Måns Zelmerlöv är det lika mycket kemi dem emellan som det var mellan Sanna Nielsen och Fredrik Kempe i Melodifestivalen 2005 – dvs ingen. Synd, mycket synd.

Måns är annars en av få artister som lever upp till förväntningarna. Han glömmer lite text här och där men han gör en kanon version av sin Brother oh brother, och både Hero och CaraMia sätter han perfekt. Stående ovationer får han för sin fantastiska version av Et maintenant. Grymt Måns!!!
Föreställningens svarta får, outsiders, svaga kort eller vad man nu väljer att kalla Stefan&Kim gör en outstanding version av Josh Grobans Your raise me up. Men deras nivå är ojämn och de måste skärpa till sig för att hålla. Jag har sett dem förr i deras egen show och gillar dem och jag vet att de kan.
Lotta Engberg drar det tunga lasset när det gäller helyllebiten och det kan hon. Hon är hela föreställningens lilla mystant.
Thomas Pettersson är på topp och fixar både sina stå-upp bitar och inhopp i övriga showen galant.
Magnus Johansson på trumpet gör en enastående vacker version av Gotländsk sommarnatt.
Och så har vi då allas vår Linda Bengtzing. Hon är lysande som vanligt. Hon får lite mindre tid i årets show, hon är ju rutinerad nu. Men den tiden hon får den tar hon. Och trots allt är hon den stora behållningen av showen som jag tror det hade varit bra om Lasse Holm hade valt att lägga sig i lite mindre till nästa år. Han må vara anledningen till att den finns men någonstans måste man ta sitt förnuft till fånga och dra sig tillbaka. Till nästa år tror jag det är dags.

Jag saknar den röda tråden i föreställningen och endra är det tryckfel eller så har man inte hunnit repa in hela föreställningen för de låtar som presenteras i programbladet är inte de som görs i showen och inte i rätt ordning heller.
Trots allt är jag nöjd och har redan börjat planera in ett besök på nästa års show, men då lite längre in i programmet och inte på premiärkvällen.