måndag 14 juli 2008

Tankar kring dieter och lite annat

Den här bloggen har funnits i över ett år nu, i 8-9 månader fanns den innan jag VERKLIGEN tog tag i saker och ting och gick ner nåt alls. Under de månaderna gjorde jag åtskilliga försök och omstarter i mitt viktminskande och viktbloggande. Den ena gången mer övertygande än den andra, åtminstone övertygande i mina inlägg.
Nu jäklar, och denna gången ska jag klara det o.s.v.
Undrar om jag trodde på det själv egentligen, det minns jag inte. Men jag visste hela tiden att jag kunde. Jag hade ju klarat det förrut.

Så plötsligt vid årsskiftet gick det bättre. Jag har gått ner många kilon nu, och jag har några kvar. Vad var det som gjorde skillnaden?
Förutom min sambo som stöttade mig tror jag att det var viljan. Viljan fanns där, den riktiga viljan. För oavsett vad jag säger så har den inte funnits där innan.

Jag har prövat olika sätt att gå ner i vikt. Viktväktarna (som funkade bra för mig fösta gången men som inte funkat sedan dess), motion och sunt förnuft när det gäller maten, Naturdiet, Nutrilett och div. andra pulverdieter och så det som funkar för mig just nu. GI.

Alla vi viktbloggare här på nätet har en rad med andra viktbloggare i våra länklistor. Vissa har man lärt känna bättre och andra inte. För vissa går det bra, för andra går det mindre bra… Men alla har vi startat om minst en gång.

Anna som är en av de viktbloggare som jag har följt längst gjorde i veckan ett ”erkännande” på sin blogg. Hon har börjat gå på pulver. Anna är för mig en stor förebild. Hon har verkligen gjort en sjuhelsikes resa och varit så himla duktig. Och jag förstår henne när hon nu efter en tids paus i vikttänkandet väljer att få en liten kick-start i viktnedgången med en pulverdiet.

För det är så jag tycker att man skall använda dessa pulverdieter, som en kickstart. Att äta pulver är inget man kan göra ”forever”. Du måste ha förstått vad det innebär att gå ner i vikt och att få din kropp att må bra innan du kan ta till dessa ”genvägar”. Jag gissar att inte alla håller med mig i detta men jag står för vad jag tycker och jag har många bevis i min närhet på att så är fallet.

Xtravaganza utlovar 20 kg viktminskning på 5 veckor. Många överviktiga lockas av denna blixtsnabba nedgång. Men det är inte alla som lyckas och man lyckas oftast inte hålla sig på den nya vikten om man inte även motionerat samt under tiden man ätit pulvret tagit till sig ett och annat om hur kroppen bör bli behandlad efteråt. Man kan inte återgå till livet man levde som överviktig och tro att man inte går upp i vikt. Och lyckas man inte att gå ner dessa 20 kilona som utlovas kan man bli besviken och det får motsatt effekt. Precis som det får om man nu lyckats gå ner dessa 20 kilona med pulvret men går upp 2 kilo bara genom att fundera på att äta en gurkbit.

Det kan inte ha undgått någon som ens är lite intresserad av detta ämne att det nu rullar en reklamkampanj för ett nytt ”bantningspiller” på bästa sändningstid i alla våra kommersiella kanaler. Oneweek kallas det. Och minns jag inte fel så utlovas det att man kan gå ner 3 kilo i veckan med detta piller – tillsammans med rätt kost och motion tillägger speakern i nästa andetag. Vad ska man då med pillret till???
Rätt kost och motion är det enda som behövs för att gå ner i vikt! Jag blir så trött…

Jag blev ganska provocerad av en ny viktblogg som dök upp i veckan. Jag fick en kommentar av skribenten bakom bloggen och begav mig naturligtvis direkt dit för att läsa.

Miss Fatso-fia starar sitt viktbloggande med en riktig käftsmäll till alla oss viktbloggare som tar nya tag varje måndag. Provocerad skrev jag att jag blev. Det är bara förnamnet. Det tog en liten stund innan jag funderat klart och faktiskt insåg att jag tyckte det hon skrev är jäkligt vettigt. Dags att vara ärlig mot sig själv, inget jäkla daltande. Den enda som ansvarar för om man lyckas med sin viktnedgång är ju man själv. Jag kommer följa Miss-Fatso med spänning. Och jag önskar också att jag själv kan bli mer rak i mitt bloggande. Oftast väljer jag, medvetet eller omedvetet, att inte blogga om det inte går så bra, om motivationen tryter. Och så kanske jag några dagar senare ”skyller på” att det har varit stressig på jobbet. Gud så fegt!!! Vem lurar jag mest? Jo mig själv! Sen är det ganska ofta stressig på jobbet, men blogga hade jag haft tid med ändå om jag bara hade velat och vågat!

Att vara rak i sitt bloggande ja… Det är ju en sak om jag är rak i mitt eget bloggande, men hur rak kan jag vara i mina kommentarer till mina medkämpar? Ni som har fått kommentarer från mig vet att jag inte är direkt burdus. Jag peppar om det går bra och peppar lika mycket om det inte går bra. Inne i hjärtat skall ni veta att jag gråter när jag märker att en av mina viktbloggarkollegor börjar tappa motivationen. Men visst är det svårt att skärpa tonen och ge de där rakt på råden som förmodligen är så behövliga.

I veckan skrev Anna på sin blogg Kan jag bli smal? Att just en sådan kommentar hade blivit hennes vändpunkt. Hon citerar kommentaren i sitt inlägg och den är inte knivskarp, men den är rakt på. Hymlar inte med att det inte är någon annans ansvar att man inte lyckas. Jag ber er alla från och med nu att vara totalt ärlig i era kommentarer till mig. Verkar det som att jag daltar med mig själv? Säg ifrån på skarpen! Hur vill ni själv ha det? Vad peppar er? Rakt på eller lite mer försiktigt?

Nu skall jag vara ärlig och berätta att idag har jag ätit godis.
Jag har just nu ingen lust att vara duktig. Jag kommer att använda sunt förnuft resten av tiden fram till semestern och under semestern, men jag kommer att vänta till efter semestern med att ta nya tag. Väga mig kommer jag att göra ändå men jag förväntar mig inga minus.


Over and out
Cornelia

4 kommentarer:

Helen sa...

oj vilket inlägg.. kan inte annat än att hålla med.. jag är åsså en sån som gärna skriver när det går bra men vill inte skriva allt som går dåligt.. då hoppar jag över det istället.. nåja.. har tankar att börja om igen.. är så less på mitt eget sätt att inte orka.. nu har jag fått en ny grej att sikta in mig på.. jag fyller 30 den 17 okt och har tänkt önska mig pengar å presentkort till kläder.. har en garderob med endast 3 plagg som är inköpta under 2008 så den behöver verkligen uppdateras å då vill jag gärna slippa strl 42/44 å L. 38 å M skulle sitta bra.. jag hoppas att jag klara det här nu.. det gick ju så bra i jan å feb sen så var allt borta igen.. har nu gått upp det mesta som jag gick ner.. pissigt.. ska skriva om det i bloggen men nu orkar jag inte har sån huvudvärk.. men VARFÖR ska det vara så svårt att låta bli att småäta på kvällarna?? det är det som är mitt fall.. å smågodis.. det är ju himmelskt gott.. blir arg på mig själv när jag skriver nu till dig... har ju provat vv å gick ner 13 kg under 5 mån men sen klarade jag inte att hålla mig när jag slutade gå på mötena.. dessutom finns det inte i den här hålan längre heller... å shakes å soppor eller pulver tänker jag inte försöka med utan jag vill kunna äta vanlig mat utan krusiduller men skicka småätandet åsså lagoma portioner... hjälp.. känner mig helt lost...
nu menade jag inte att du ska hjälpa mig.. det bara blev att jag skrev så.. men det känns lite så att jag inte fixar det på egen hand.. sambon är inte nån som stöttar direkt förrän han ser resultat.. utan säger mer. jag älskar dig som du är.. bla bla.. han förstår inte hur man mår när man inte är smal som han alltid varit.. nåja nu ska jag inte fortsätta med detta deppinlägg...
kramar till dig å peppningar
du får gärna vara helt rak mot mig å säga vad du tycker och peppande förstås... å du daltar inte med dig tycker jag.. du har ju gjort det superbra hittils..fortsätt så
men du skippa godiset ;-) ska jag säga eller hur??!!

KRAM

Anonym sa...

Jag tror att mer eller mindre alla viktkämpare "daltar" med sig själva nån gång under resans gång. Jag har i alla fall gjort det. Man vill skylla ifrån sig och lägga ansvaret på nån annan. Lite som man gjorde när man var barn. "Det var inte jag, det var HON" *pekar*
Man vill inte erkänna för sig själv eller för omvärlden att det inte gått så bra senaste veckan. Det är ju ett nederlag...

Men det är ju helt rätt egentligen. Vi ska inte dalta runt med oss själva. Det är DIG och bara DIG det gäller. Det är DIN vikt. Vi kan försöka lura oss (och alla andra). Men i slutändan så är det bara ett liv som gäller och det är DITT.

Kram

QvinnaDeLuxe sa...

Jag håller med.
Men alla måste komma till den punkten när de känner att vikten/hälsan är "godare" just nu än en bit choklad eller en pizza. Sen är det självklart olika när den stunden kommer.
Kanske efter 30 försök (som säkert i mitt fall)?
Jag har aldrig provat Xtravaganza men till deras försvar så har de en övergångsfas och fortsättningsfas också. Samt att metodens räddning är nog motionen som de verkligen har sin tygdpunkt på.
Motionerar du i 5 veckor så kanske du känner dig så pass bättre och piggare av det att du vill fortsätta med det??

Själv behövde jag en kick-start denna gången för motivationens skull och kör Nutrilett.

/Q

Anonym sa...

Tack fina fina Cornelia för det du skrev om mig här. Jag blir riktigt rörd! Det vari nte ett lätt beslut och inte heller ett jag är stolt över och när du skriver så här känns det så mycket bättre!

Du var ju till och med den första som kommenterade i min blogg om jag inte minns helt fel!

Stora varma kramar på dig tjejen! Jag är så stolt över dig!