Det är ju ingen annan än jag själv som bestämmer.

I morse läste jag Annas GI krönika som ni hittar här.
Det var speciellt en sak i den här texten som fångade mig. Anna skriver såhär:

"För jag har verkligen haft en skitstark motivation och till och med motiverat andra genom bloggande om min viktminskning"

Min motivation har ju kommit och gått under tiden jag har bloggat, det är ingen hemlighet. Men vad är det jag egentligen vill med den här bloggen? Självklart vill jag dokumentera min viktminskning för egen del, men jag vill ju självklart inspirera andra till att leva mer hälsosamt och kanske gå ner ett par trivselkilon på köpet. De bästa stunderna jag haft med denna bloggen är just när man fått en kommentar live eller här på sidan om att man lyckats inspirera någon annan. Men hur inspirera man andra? Genom att lyckas såklart, men också genom att kämpa vidare när det kanske inte går så bra som man tänkt sig och man är nere i en svacka.

När jag funderar på hur det har låtit här på slutet så inser jag ju att det inte är så mycket till inspiration. Ingen ork för träning och en massa fusk hit och dit. Och inte nog med att jag inte inspirerar någon annan, jag är ju jättebesviken på mig själv! Och vems fel är det? Ja ingen annans än mitt eget. Det är bara jag som stoppar i mig godis och skräpmat, ingen annan proppar i mig det! Å då bestämde jag mig. Det är ju bara jag själv som kan fixa det här. Jag har 7 kilo kvar till målvikt och det ska jag bannemig klara av. Nu! Och därmed basta!

Första steg är att inhandla mig en stegräknare, hade tänkt köpa denna, vad tror ni om den, någon som har erfarnehet av detta?! Jag tror att jag kommer att få en obehaglig överraskning när jag tar reda på hur många steg jag knallar runt om dagarna.

Utöver det är det nu staplarna på GI-viktkoll som gäller. Obönhörligen. Enda undantaget den närmaste tiden är midsommarafton.

Det är bara jag som bestämmer över min viktnedgång och nu har jag bestämt mig. En gång för alla!

Kram och pepp på er alla