Jag ser mig själv spänstigt glida fram i spåret

Va? Har ni hört på maken sitter jag här och tänker... I dagens aftonbladet finns en artikel om olika löpstilar. Vilken som är den bästa, vilken folk tror är den bästa och hur du skall göra för att förbättra dig så du får den bästa... Ja och så där håller det på.
Mest chockad blir jag ändå över följande rader:

"Alla har vi en bild i huvudet av hur vi ser ut när vi springer.

En bild där vi spänstigt flyger fram i löpspåret.

Men faktum är att sinnesbilden sällan överensstämmer med hur det egentligen ligger till."

Är det sant??? Ser inte jag sådär hurtigt spänstig ut som Sanna Kallur, eller snabb som Usain Bolt?

Gör jag verkligen inte det?

Vågar jag överhuvudtaget visa mig i spåret igen....

Ja nu kanske jag överdriver en smula.

Det jag tycker är intressant i artikeln är det faktum att min fasta övertygelse kring hur jag skall kunna öka mitt tempo faktiskt verkar stämma. Jag är en person som springer med ganska små steg, trots att jag har ganska normallånga ben. Min sambo däremot, kära Jinn, som (förlåt mig nu Jinn) har lite kortare ben, springer med ganska långa steg, längre än vad jag gör. Och hennes tips, hon har ju trots allt sprungit otaliga 1000 steg mer än vad jag någonsin kommer att göra, var att öka på steglängden. Jag gjorde så och trillade igenom totalt. Funkade inte alls. Det gick inte bättre och det var mycket tråkigare... I artikeln står det dock att det inte alls är ett längre steg som nödvändigtvis behöver ge snabbare resultat, snarare fler skador. Så jag kommer att fortsätta att smidigt sväva fram med mina korta steg, förhoppningsvis med ett bättre resultat vad det lider :-)