Sandra

Fem år har gått.

När nyheten började kablas ut över världen skickade jag dig ett SMS, jag ville kolla så att du mådde bra.

Det kom aldrig något svar.

Länge väntade jag, tänkte att du hade fullt upp. Du var ju en sån som hjälpte till. Styrde upp det hela och fick ordning på kaoset.

Jag satt som klistrad vid alla nyhetssändningar, alla bilder, förväntade mig att få se dig där arbetandes.

Sakta började det gå upp för mig att allt inte stog rätt till. Men i samma veva skämdes jag.

Inte skulle jag hålla på att oroa mig för dig när det fanns människor som verkligen hade råkat illa ut.

Dagarna därefter flyter ihop. Vet inte när det var jag fick det första meddelandet om att du var saknad, vet inte när jag fick veta att du skulle finnas på ett sjukhus och vet inte heller när jag fick beskedet om att det inte alls stämde.

Men jag vet hur det kändes när jag såg din bild på Aftonbladets första sida som saknad. Och jag vet precis var jag befann mig när jag fick beskedet om att de hade hittat dig efter fler månaders letande. Och jag vet precis hur det kändes att se din kista i kyrkan.

Sandra, att du skulle tas ifrån oss den där dagen, kommer jag aldrig att förstå.

Jag önskar att jag kunde få veta vad som hände, hur du hade det och hur mycket du hann förstå innan du lämnade oss.

Men mest av allt önskar jag såklart att det aldrig hade hänt. Du är för alltid saknad.

På Sandras begravning den 27 april 2005 framförde Sandras vän och tidigare kollega Helena Rask en egen sång till Sandra. Så fint och så starkt. Min vän heter den och ni kan lyssna på den nedan. Länken kommer från Lunarstorm.

Alla mina tankar går idag till dem som på något sätt berördes av tsunamin.

Med all kärlek.

Cornelia