Den 16:e november tar jag emot min OS medalj.

Låter det konstigt? OS borde ju rimligtvis vara över då tänker ni och ja det stämmer!

Men min OS medalj är något helt annat än en trofé att hänga runt halsen. Den är en symbol för att jag har lyckats med min viktresa en gång för alla. Och mitt mål är att jag skall klara av det till den 16 november 2008 på min 31:a födelsedag.

SVT har nyligen sänt en serie i tre program där de har följt några av våra stora friidrottstjärnor under 2008 och deras uppladdning inför OS. Stefan Holm, Carolina Klüft, Johan Wissman, systrarna Kallur, Christian Olsson och Mustafa Muhammed. Jag tyckte, till skillnad från recensenterna, mycket om programmen, man kom personerna in på livet och fick ta del av deras förberedelser och tankar inför olika svårigheter på vägen. Svårigheter som, vid närmare eftertanke, inte är helt olika mina egna. Ta det inte bokstavligt nu, då skulle det nästan vara skrattretande. Nej, vad jag menar är att de precis som vi viktkämpar måste ha en enorm motivation och en enorm fokus för att lyckas. Mental träning och mental fokus är lika viktig som den fysiska träningen.

Vilka känslor finns inom Stefan Holm när han står på vid ansatsmärket och skall påbörja sitt hopp? Hur är sinnesstämningen för Sanna när hon ser ut mot häckarna på banan där i Kina om ett par veckor? Detta är saker som de, alltså idrottarna själva, fokuserar minst lika mycket på under träningen som hur högt eller hur fort de springer. Under ett av inslagen fick man se Mustafa Muhammed hemma på träningsarenan i Lysekil. Mitt på banan stog han, blundade och drömde sig bort. Föreställde sig känslan av att han står på startlinjen på stadion i Kina, redo att göra sitt livs lopp.

Vad är det då jag drömmer om när jag sluter ögonen och visualiserar mitt mål?
Det är egentligen inte lika glamouröst som att stå i en jättestadio i Peking. Men för mig är det ändå det.
För mig är det den onsdagen jag kliver ur sängen, ställer mig på vågen och den visar 63 kg eller mindre. Känslan jag kommer att känna då. Att jag lyckades. Jag klarade det. Min långa viktresa är över. Och det är ingen annans förtjänst än min egen (ja och så alla som har peppat mig såklart) men i grund och botten hade jag aldrig lyckats om jag inte varit envis nog att ta mig igenom resan dit.

Vad vill jag då ha sagt med detta? Jo att jag tror att alla vi viktkämpar eller många av oss i alla fall är lite rädda för att fokusera för långt fram. Vi fokuserar på dagen och vi fokuserar på våra delmål men vi glömmer att visualisera den känsla som vi kommer att känna den dagen vi är klara. Jag tycker inte att vi skall vara rädda för det. Jag är helt säker på att det inte finns något mer peppande än att känna den känslan.

Carolina Klüft hade aldrig klarat av att bli så duktig i sjukamp om hon bara fokuserat på varje träningspass eller de gånger hon kanske inte lyckats så bra på tävlingar. Vilket då i vår värld skulle motsvara de där gångerna vi faller för en frestelse. Självklart har hon tänkt sig in i hur det skulle kännas att stå högst upp på pallen och ta emot guldmedaljen.

Så sätt dig ner en stund och fundera på hur det kommer att kännas den där dagen när din målvikt syns i vågens display. När resan är klar, när du har nått ditt mål. Visst är det väl värt att kämpa för?!