fredag 8 januari 2010

Vad gör jag när motivationen sviker?

Jag har varit där förr och  jag måste inse att jag kommer dit igen även om jag just nu känner mig (ganska) oövervinnerlig, det brukar ju vara så i början.
Jag pratar om den där dagen då jag känner mig lite för nöjd. När jag fått på mig de där jeansen. De med stort J.
De där jeansen som jag vet att jag tycker att jag ser ganska smal ut i.
Det kommer då fortfarande att vara några kilon kvar till målvikt, det vet jag. Men på nåt sätt är det som att de där jeansen är en mental spärr för mig.
När jag får på mig dem tror jag att de resterande kilona ska lösa sig av sig själv utan hjälp från vare sig mig, motion eller GI. Vad är det som händer i mitt huvud den där stunden egenligen?


Kanske är det en röst som säger mig att nu är du värd att unna dig ditten eller datten? Kanske är det dendär nöjdheten över att vara lite kompis med sin egen spegelbild? Kanske är det någon form av övertro på sig själv?


Jag kan inte säga exakt vad det är men det som är viktigt är att inse att jag kommer att komma till den dagen när jag släpper på tyglarna och unnar mig.
Det är då min stora prövning kommer. För mig är det inte de första veckorna som är svårast. Nu har jag full fokus. Det är fortfarande kul att vara duktig. Det är ingen uppoffring. Det är en glädje. Jag kan visualisera målet utan större problem.
Det är när jag känner att jag vill och kan börja lägga till lite gott i min meny det verkligen gäller. Det är då jag måste fokusera. FOKUSERA!


Jag är en allt eller inget människa.
Äter jag godis kan jag äta hur mycket som helst. Till det är slut.
Skulle jag mot förmodan bli lite trött på godiset kan jag utan problem blanda upp med lite ostbågar för att sedan gå tillbaka till godiset.
Jag kan inte, utan största medvetenhet och fokus, BARA äta godis på lördagarna.
Jag kan inte spara lite lördagsgodis till nästa vecka. Allt måste bort. Annars äter jag det på söndagen och måndagen och tisdagen och onsdagen.... Ja ni förstår.


Så viktigt det är att vara förberedd.
Jag är glad att jag vet ungefär när det händer. Vid ungefär "dendär" vikten!
Nu ska jag inse fördelarna med det.
Jag skall mentalt förbereda mig.
Jag ska planera hur jag ska hantera det.
Bestämma redan nu vad jag får och inte får unna mig.
Denhär gången ska jag klara mig igenom.
För 2010 år året när jag ska gå i MÅL!


Vad gör du när din motivation sviker dig?

16 kommentarer:

Maria sa...

Jag känner igen mig såååååå mycket! Bra att du är så medveten. Kör hårt! Kram

Anneli sa...

Låter ungefär som mig.....

Viktdrottningen - Anna Malmborg sa...

Jag undrar om inte vi alla fungerar på samma sätt. Det är skönt att vi är många som stöttar!

Kram

Nenny sa...

Räcker upp handen och nickar medhållande.
Jag känner verkligen igen mig. Allt eller ingen. Lördagsgodis finns inte i min ordlista.

Hoppas, hoppas du lyckas stålsätta dig när det väl kommer.
Annars finns vi här för att smälla dig på fingrarna när du står där med näven i kakburken... ;)

Ha en skön helg!
Kram

Angel sa...

Det där gäller även mig - allt eller inget! Kan utan problem smälla i mig en chipspåse, jag äter helt enkelt tills det tar slut, lyssnar inte på vad magen säger. Medan min vän A häller snällt upp i en liten skål och äter endast det. För mig är det svårt att stanna just där för det är då det är godast.
Det är bra att du är medveten om när det händer för dig för då kan du ta nästa steg i rätt riktning och bemästra det. Själv får jag leta vidare...
Angel

Anna sa...

ja eller dom där stackars kakorna som man absolut måste trycka i sej när man sitter framför datorn alldeles för sen på kvällen !!!
*suck*
men nej då den här gången måste det gå !!!
TUR att vi är många att peppa varann...

Anonym sa...

Känner verkligen igen mig :)
Trevlig helg!
Kram

Piajohanna sa...

jag fungerar precis likadant! Våren 2009 blev jag medlem på GI viktkoll. Jag var jätteduktig nådde nästan mål, 1,5 kilo kvar. Då shoppade jag nya kläder och kände mig väldigt nöjd.Så nöjd att jag kunde börja unna mig lite gott... Nu har jag börjat om från början...Den här gången ska jag nå målet och hålla mig där!

yvva sa...

Du är så duktig som vågar gå ut och säga som det är! Jag tycker synd om er som har detta problem, fast jag just nu skulle kunna döda för en påse chips!
Kramar i massor

Anonym sa...

Hmmmmmm. Beskriver du mig?
Känner igen mig totalt, skönt att veta att man inte ensam om att fungera så.

Tillsammans blir vi starka och lyckas.

Helen sa...

Nämen har jag skrivt ett inlägg i din blogg.. verkar så för det är precis mina tankar å hur jag känner.. men nu jäklar ska vi klara det här å det med basta!!!!!
kram kram å pepp å du vet att jag snabbt är där å bannar dig om du gör nåt du inte ska.. haha.. å lika du med mig hoppas jag... stor stor kram

GI-tankar sa...

Min första vecka avklarad. Rapport: -2.4 kg.

Zoon sa...

Skrattade gott...det kunde varit jag själv som skrev just dom raderna! Som så många gånger förr...
Men denna gången!!!

Hovdamen sa...

Vi är nog många som är lika....tänk om vi kan hjälpas åt att slippa ramla i den vanliga fällan!

Kramn

choklad sa...

Hej!
Precis som ovanstående talare (i plural) känner jag igen mig alldelles för väl. Kom igen nu, du kommer ju vara nästan klar med viktminskningen när rivstarten är igång. Ge inte upp! Jag brukar kika på gamla bilder, läsa bloggar, äta fruktsallad och tänka på alla fördelar med att vara smalare.
nu är det full framåt!
kram

Åsa sa...

Vilket bra inlägg!!! Du verkar beskriva oss alla på pricken! =) Jag vet precis var den gränsen är, precis som du beskriver. Jag har min vid 68 kg. Där är jag alltid, lagom nöjd och börjar få en del kommentarer och så går jag upp igen... Nu jäklar ska det inte bli så denna gång =)