EM-resan del 2

Skrivet i bilen på väg från Österrike till Sverige 2008-06-11

Dagen efter dagen D (ä. k. dagen då Sverige slog Grekland med 2-0)

Nu är vi på väg hemåt. Kl är 8.26 och det är onsdagen den 11 juni. Vi passerar nu Uttendorf. Vilken dag det var igår! Det är knappt så man kan fatta att det verkligen har hänt, och att vi var där! Vilken stämning det var i hela stan under dagen, gult och blått över allt.

För att få oss lite kultur till livs också så tog vi en avstickare till Mozartmuséet under dagen. Vid femtiden begav vi oss ut mot arenan. Spanien-Rysslandsmatchen visades på storbild. Spelarna var ute och kände på planen och värmde upp. Galet häftig stämning. Går inte att förklara i ord egentligen så jag skall inte försöka.

Nu kommer jag kanske att låta som en otacksam och gnällig person men det vill jag å det bestämdaste säga att jag inte är. Men jag måste få berätta det jag tyckte var mindre kul nu när jag ödslar med superlativen över händelsen.

Våra platser var på ena kortsidan mitt bland de mest fanatiska fansen. Härligt till viss mån. Alla vrålade Du gamla du fria och hejade till de blev hesa. Nackdelen var bara att dessa hängivna svenska fans som hedrat sitt land sekunderna tidigare började bua när den grekiska nationalsången ljöd ur högtalarna. Det är en sida av idrotten (eller supportandet?) jag inte kan med. Att bua under motståndarlagets nationalsång är lika illa om att filma och spela fult och det klart, det var det grekiska landslaget bra på så det kanske tar ut varandra. Blev ganska förvånad över hur passivt spel det var från Greklands sida. Nog för att Grekland är kända för att vara defensiva men igår kändes det som att man var rädd för att anfalla. Och har man den inställningen blir man inte mästare två gånger…

Den som lever får se. Nu ser jag fram emot att komma hem…

Over and out